Det började med att jag (Mikael Nilsson) och Reine Svahn var ute med våra scoutkompisar på vår nyårsvandring. Vi satt vid lägerelden och pratade om olika äventyr. Reine berättade om sin dröm att gå runt Sverige och jag tyckte att det lät spännande och kände att det var något som jag ville göra. Efter många och långa diskussioner bestämde vi oss för att försöka.

Den 10 juni klockan 08:37 gick tåget från Jönköping till Uppsala. Vi bestämde oss för Uppsala som start- och mål plats för att vi skulle hinna med fjällvärlden innan snön kom.

Vi gick norrut mot Haparanda som var vårt första delmål. Vi hade delat upp vandringen i fem delmål som var Haparanda (östligaste punkten), treriksröset (nordligaste), Kebnekaise (högsta), Strömstad (västligaste) och Smygehuk som är den sydligaste punkten. Vi gick cirka 6 dagar sedan vilade vi en dag, men vid etappmålen vilade vi två dagar.

Under vandringen stötte vi på många olika problem. Först var det skoskav. Vi fick fem lager blåsor på hälarna mellan tårna och på sidan av fötterna. Men efter ca 150 mil försvann det. Även träningsvärk hade vi i början. Vi gick mellan 3 och 4 mil om dagen så det var inte konstigt kanske.

När vi hade passerat Treriksröset blev Reine magsjuk. Vi blev tvungna att ligga stilla en dag. Sedan gick vi sakta söderut, men tyvärr tog maten slut innan vi kom till något ställe där vi kunde handla. När vi hade gått i tre dagar nästan helt utan mat kom vi till Rensjön. Då var jag nära att kollapsa. Vi fick syn på några hus. Reine som klarat denna etapp bäst gick till husen för att fråga om vi fick köpa lite mat av dem. Han kom tillbaka med en hel ryggsäck med mat. Eftersom vi tuggat på lava, rötter och den lilla mat vi hade de sista dagarna, klarade vi av att frossa i mat utan att bli dåliga.

Sedan kom vi till Kebnekaise, men tyvärr var det storm på toppen så vi kom bara till Björlings glaciär, där vi fick vända. Vi följde Kungsleden ner till Ammarnäs. Där vi fick vara med om en traditionell renslakt. De började med att fånga renarna med lasso innan slakt. Det var spännande att få vara med.

Nu var vi så långt inne i september att risken fanns att man drog in båtlederna, så vi beslöt att gå inåt landet till Storuman och sedan söderut.

Framme vid Storulvåns fjällstation var det fint väder men kallt. Innan vi hunnit fram till Sylarnas fjällstation var det full snöstorm. När vi kom fram till stationen var den stängd. Men en del av byggnaden var öppen och det visade sig att där var det fullt med folk från både Canada, Tyskland och även några svenskar. Det blev trångt men varmt, något som kändes skönt efter stormen.

I Funäsdalen kom våra nya sovsäckar, som vi väl behövde. Vi hade vaknat en natt av att vi frös och när vi tittade på termometern visade den –28 grader. Då bestämde vi att sovsäckarna som vi haft från i somras inte var tillräckligt varma längre.

Vi lämnade hösten bakom oss när vi passerade Strömstad, men när vi kom till Göteborg var den ifatt oss igen. Vi gick ömsom i stora städer och ömsom i skogen ner till Smygehuk. Där vände vi näsan mot Uppsala.

Mellan Emmaboda och Nybro hände det som inte fick hända. Min ryggsäcksram gick av, men vår huvudsponsor skickade nya ramar. Det kanske inte så konstigt att ramen var utmattad. Jag hade burit i snitt cirka 32 kilo. i 500 mil.

Vi kom till Uppsala vid 12 tiden den 16 december. 550 mil blev det och även ett Guinness rekord.

Vi tackar alla som har bjudit oss på mat och husrum under vandringen, alla våra sponsorer och framför allt våra familjer och vänner här hemma som har stöttat oss hela tiden.